Börjar så smått återvända till livet igen

Ja, egentligen gjorde jag det för flera dagar sedan, "återhämtade" mig från det negativa testet alltså. På något vis så infann sig en sorts lättnad, ja inte över resultatet, men det blev i alla fall ett slut på den anspänning, oro och förväntan som jag levt med under hela behandlingen. Det kändes faktiskt skönt när jag kände den lättnaden. Nu ser vi fram emot nya försök och även om det dröjer ett litet tag innan vi kan vara igång med ny behandling så finns det ju fortfarande en mikroskopisk chans att lyckas "på egen hand" medan vi väntar.

Det jag egentligen börjar komma tillbaka från är magsjuka! Fy fan säger jag bara! Har haft tur på sätt och vis för jag har sluppit ifrån kräkningar, men jag har varit konstant illamående och haft fruktansvärt ont i magen och...diarré (ursäkta detaljerna). Har varit sjuk sedan i söndags och idag onsdag börjar jag i alla fall känna mig piggare men har fortfarande ingen matlust och är smått illamående. Nu vill jag bara bli helt frisk och börja leva igen!

Usch

Idag var verkligen ingen rolig dag. Bara att det är måndag och vara tvungen att gå upp klockan fem för att komma med 6.04-tåget till Stockholm kan ju få en att börja gråta. Men idag skulle jag dessutom ringa till kliniken i Falun (OCH Karlstad) och meddela resultatet. Började gråta när jag pratade med dem och sen dess har jag typ inte kunnat sluta gråta. Det blev så 'verkligt' på något vis när jag sa högt till någon annan att testet var negativt. Jag ska tillåta mig själv att vara lite besatt och ledsen ett litet tag till, men tankarna kring det håller på och göra mig spritt språngande, så jag måste nog ta och slappna av om några dar eller så...för att orka börja om.

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn"

Resultatet

...blev inte som vi tänkt oss. Ett stort fett minus hånlog mot oss nu på morgonen. Men vi är vana vid stora feta minus och kan bara konstatera att det trots allt var ett bra försök - så nära graviditet har vi aldrig varit. Vi har fler försök och det är bara att ta nya tag. Vi fick ju inga ägg som kunde frysas in så det blir verkligen till att göra om allt från början.

Vi har försökt att hela tiden se det här första försöket som just ett försök, för att se hur och om det fungerar överhuvudtaget. Försöket har inte varit så fysiskt påfrestande som jag trodde det skulle vara och vi fick ett jättefint befruktat ägg som tyvärr inte ville stanna kvar, men allt förutom just momentet "stanna kvar" har ju fungerat.

Vi är självklart ledsna och besvikna men vi är beredda att med mod och kraft ta nya tag, så snart vi bara får. Vi klarar det här också...för vi har varandra.

En stilla undran

Jag sitter på jobbet och gör inte många knop, har så mycket annat att fundera på :-) Helt plötsligt råkar jag öppna min arbetsgivares hemsida (de flesta vet nog var jag jobbar?) och nu ställer jag mig frågan: Varför kan man gå in på vår hemsida och få innehållet "uppläst" på teckenspråk?! Alltså det är fullt allvar, man kan ladda ner som en film med någon som på teckenspråk "läser upp" innehållet på sidan...Kan inte döva läsa? Eller? Är det bara jag som är helt dum eller? Förstår ingenting.

It ain't over until the fat lady sings...

...eller hur är det man brukar säga? Blödningen som kom i måndags verkar vara något tillfälligt. Har inte kommit något sedan i måndags, så fortfarande finns det hopp. De sa ju i Falun när vi var där att det kunde hända och att det inte behöver betyda någonting.

Känner dock fortfarande inget särskilt i övrigt, men just för mig kanske det är så...

Det är bara att fortsätta vänta till testdag.

På en skala

...mellan 1 och 100 har nivån av hopp minskat radikalt idag, från säg 80 till kanske 20. Orsaken till det - har börjat småblöda. Jag vet att de sa till mig i Falun när vi var där att det kan hända att man blöder utan att det för den skull behöver betyda någonting. Fick samma besked när jag ringde kliniken här i Karlstad idag. Så, jag borde inte oroa mig alltför mycket, MEN - det är ytterst lite som pekar mot att jag har ett växande pyre i mig.

Första reaktionen var naturligtvis att bli jätteledsen, men jag har börjat komma till sans och inser att det här är ingenting jag kan påverka och jag måste lära mig att acceptera sådant jag inte kan påverka.

Hoppet finns som sagt där fortfarande, om än i minskad skala. På plussidan vad gäller eventuella graviditetssymptom finns trots allt en kraftig, dock rätt snabbt övergående, illamåendeattack imorse (till saken hör att jag kan känna så emellanåt ändå, men det försöker jag inte tänka på nu :-)

Asså rent teoretiskt...

...är jag ju gravid men egentligen kan man kanske inte säga så, för den lilla cellbollen ska ju fastna också och det vet man ju inte än om den kommer göra. Enligt sköterskan i Falun så ska den ha fastnat kanske redan för någon dag sedan, OM den nu överhuvudtaget gör det. Jag känner ingenting annorlunda och om jag gör det så kan det lika gärna bero på hormonet progesteron som jag får som stöd (hormonbehandligen är långt ifrån över). Jag inser givetvis att det kanske är lite tidigt att känna av en eventuell graviditet, men man tycker man borde känna något annorlunda. Nåväl, det är väl bara att fortsätta "leva som vanligt fast som om man vore gravid" och vänta och se helt enkelt...

Nåväl, hur än utfallet blir så får man ju vara glad över att åtminstone ha kommit så här långt - det är ju, vad vi vet, det längsta vi har kommit någonsin!

Till sist:

"Om man inte kan få barn kan läkaren göra ett i provrör. Men de flesta barn är gjorda med vanliga rör". -Fred 7 år

Nu är jag gravid!

Snacka om att vara tidig med en sådan nyhet! Naturligtvis kan vad som helst hända, men tills motsatsen bevisats så är jag faktiskt det. Fick idag tillbaka en blastocyst (en cellansamling på ca 160 celler) av toppkvalitet! De som kan det här med IVF har tydligen ett "rankingsystem" och vår cellklump fick alltså toppbetyg! Kan man vänta sig annat med vår fina genpool?! :-)

Nu är det bara att hoppas att cellbollen vill klamra sig fast hos mig. Om den gör det vet vi det först om ett par veckor.

Hang in there!!

Allt man kan göra är att hoppas!

Hua, den värsta pärsen är över...tror jag. Vi har varit iväg och plockat ut ägg från mig och Mattias har fått "göra sitt" (romantiskt värre). Under ingreppet var jag helt lullig av morfin, det var faktiskt en rätt härlig känsla :-) så det kändes nästan ingenting! Minsta lilla grimas från mig som kunde antyda att jag hade ont - så fick jag mer morfin. Det var faktiskt rätt häftigt hela grejen, man fick se på en skärm hur de stack hål på äggblåsorna en efter en. Det var tyvärr inte ägg i alla äggblåsor men 7 st ägg fick de ut i alla fall. Hälften av äggen, vad nu hälften av 7 är?!, kommer de att göra mikroinjektion på, där de hjälper till lite extra genom att med en supertunn nål föra in en spermie i varje ägg. Resten av äggen får leka ihop med spermierna i en skål (eller hur de nu gör?!). Nu har vi fått reda på att 4 st ägg har blivit befruktade och dessa kommer de att långtidsodla så återföring blir om några dagar. Nu är det bara att hoppas att åtminstone ett ägg vill fortsätta dela sig och bli till en liten blastocyst! Det behövs ju bara ETT ägg faktiskt. Om det blir återföring så är sedan chansen ungefär 50% att jag blir gravid. Så det är verkligen ingenting som är självklart, ens med sådan här hjälp på traven.

Lyckomaskot

Agneta måste ju vara världens gulligaste och roligaste! Kolla bara vilken fin maskot vi fick från henne för att önska oss lycka till! :-) hoppas hoppas att den funkar!

Förvånad

Jag börjar bli en riktig fena på det här med sprutor! Känner mig som värsta junkien när jag sätter in ampull i 'pennan', skruvar på en nål, ställer in dosen och sedan sticker mig själv i magen. Hur naturligt som helst. Många blodprov har det blivit den senaste tiden också så tar man en titt i mina armveck kan man lätt få för sig att jag har allvarliga drogproblem :-).

Hittills har den här behandlingen varit förvånandsvärt "lätt". Fysiskt har jag nästan inte känt av den här behandligen alls, trodde verkligen att det skulle vara mycket värre! Kanske jag haft lite annorlunda humör och någongång haft huvudvärk...men jag har verkligen inte känt mig som den klimakteriekossa jag trodde jag skulle bli under nedregleringen. Så fel man kan ha! Psykiskt är det väl kanske inte så jättelätt...men även den biten har faktiskt varit bättre än jag trodde. När jag behandlades med Pergotime (klomifenpreparat som ska främja follikeltillväxten) så hade jag betydligt fler biverkningar, varje månad, i flera månaders tid.

Snart dags för ultraljud, hoppas att sprutorna har haft någon effekt! (=nästa orosmoment)

Det krävs så lite...

...just nu för att totalt ändra mitt humör och mående! Från att igår ha känt mig totalt nere och apatisk har jag nu vänt och är istället nästintill euforisk! :-) Allt på grund av ett endaste litet telefonsamtal! Min kropp har hajat vad som är på gång! Barnmorskan Marita meddelade att mitt blodprov visade 0.19 (vilken enhet sa hon inte, men möjligen nmol/ml?) Min spontana reaktion blev naturligtvis: '???' Men tydligen var det såpass lågt att jag inom kort kan börja med sprutor! Tjoho!

Idag har jag stannat hemma från jobbet. Inväntar några hantverkare som ska göra en OVK-besiktning (obligatorisk ventilationskontroll). De skulle komma någongång mellan 07:30 och 15:30 (varför gör de så?!? hallå! ALLA är faktiskt inte pensionärer, sjukskrivna eller föräldralediga) Så igår gjorde jag upp en tid och blev mäkta förvånad över att det gick så smidigt! De skulle komma mellan 07:30 och 08:00, så då skulle jag ju gott och väl hinna till jobbet. När de inte hade kommit 08:30 och jag inte ens sett skymten av någon bil som skulle kunna tänkas tillhöra ovk-killarna så bestämde jag mig för att jag ta en ledig dag (det går ganska lätt att bestämma en sån sak när man inte är det minsta sugen på att gå till jobbet :-). Under tiden jag skrivit detta har klockan hunnit bli 10:00 och killarna har precis avslutat det de skulle göra. Har ingen aning om vad de gjort, men det gick fort i alla fall. Kanske jag borde gå till jobbet ändå? Ska fundera lite till på den saken tror jag...

Jag KAN skriva om annat!

Just idag har jag ingen lust alls att skriva om IVF (även om det just nu känns lite... jag menar..mycket motigt). Orkar faktiskt inte ens tänka på det, även om jag i detta nu, när jag skriver ordet IVF, ofrånkomligen börjar tänka på det, men jag ska genast sluta med det.

Istället vill jag här i min lilla blogg hylla en alldeles underbar kolumnist! nämligen Kitty Jutbring! Ni vet, hon med 'konstig frisyr' som var med i Big Brother för några år sedan och som är programledare för något 'barnprogram' på SVT? Ja, just hon! Hon är hursomhelst kolumnist varje torsdag i Punkt.se och hon är bara SÅÅ bra! Hon använder så fantastiska uttryck att jag ibland får rysningar, för uttrycken är så bra, vackra eller roliga. Som när hon beskriver hur hon när hon efter en jobbig period i sitt liv sitter hos tatueraren och plötsligt brister ut i gråt och hon använder uttryck som "...inne i min själ hade någon vält ut den stora saftkannan". Är det inte underbart uttryckt?! :-) Om ni inte läst hennes kolmuner så gör det! Jag är väldigt medveten om att hennes kolumn kanske inte faller alla människor i smaken, men hon har i alla fall fått mig att längta till torsdagar :-)

Ovisst

Läkarbesöket igår kändes på sätt och vis lite positivt eftersom, ironiskt nog, så kom den försenade mensen på morgonen. I barnalstrings sammanhang brukar inte mensen vara något man ser fram emot (för all del inte annars heller :-) )MEN just i samband med IVF och nedreglering så vill man tydligen ha det (!?). Man kan inte sätta igång med sprutorna annars. Så det läkaren sa var väl i princip att ja, det fanns en förklaring till att mensen var försenad. Jag hade två äggblåsor som måste ha legat och stört nedregleringen, men han hade förhoppning om att det nu skulle ordna till sig i och med att mensen satt igång. Vårt behandlingsschema skulle därmed "bara" bli en vecka försenat. Ser man till det stora hela så är ju en vecka hit eller dit ingenting egentligen. Senare under dagen tycktes det dessutom som att jag fick en massa biverkningar av sprayen vilket kändes positivt även om biverkningarna i sig kanske inte är så roliga - var allmänt sur och grinig med kort stubin och hade dessutom väldig huvudvärk. Äntligen hade sprayen börjat verka!

MEN, återigen skulle det senare visa sig att min kropp bara ville luras lite, för sen igår morse har jag inte sett minsta spår av mens! Gaah! Idag är även biverkningarna som bortblåsta. Undersökningen igår kompletterades med blodprov för att se att östrogenhalten sjunkit (den ska efter nedreglering vara mycket låg). Jag hoppas jag kan få svar på provet imorgon. Min fundering nu är, om nu inte mensen dykt upp men östrogenhalten är låg - kan man då ändå börja med sprutor? Men eftersom jag av min natur är en orolig själ och ett visst mått av pessimism (realism?) emellanåt infinner sig så kan jag inte låta bli att tänka att det här försöket nog är kört :-( I så fall, var det verkligen inte något jag trodde skulle ske just i detta skede. Det är mycket som ska klaffa och därmed mycket som kan gå fel, men nog trodde jag väl att vi skulle komma förbi nedregleringen i alla fall!

Har förresten upptäckt att bloggen alltmer har blivit en blogg om "vår IVF-resa"...vet inte om det egentligen var meningen från början men jag har kommit fram till att jag faktiskt mår bättre när jag har fått skriva ner mina funderingar och frustrationer, även om ingen läser. Vill ni inte läsa om äggblåsor, mens, spray, sprutor, äggplock, spermier o dyl så behöver ni inte besöka bloggen något mer :-) Givetvis KAN det hända att jag skriver om något annat så ni kan ju alltid chansa men...

Nu är jag trött på att vänta!

Hur lång tid ska det egentligen ta för min kropp att fatta galoppen?! Jag blir galen på att min kropp aldrig kan göra som man säger till den! Nu har jag hållit på och sprejat med en nässpray som ska göra att jag typ hamnar i klimakteriet (kul kul) i 18 dagar och min kropp visar inga som helst tecken på att den är nedreglerad! Ska på undersökning imorgon men jag vet redan nu i princip vad som kommer hända. De kommer bara konstatera att kroppen mycket riktigt inte är nedreglerad och så kommer de antingen säga att jag får avbryta hela behandlingen och börja om när min kropp behagar vara i fas igen, eller så chansar de kanske på att med ökat sprayintervall så kanske kroppen till slut börjar förstå vad som är på gång...Det finns säkert alla möjliga alternativ också, men samtliga alternativ innebär i alla fall att hela processen blir fördröjd! Har inte vi fått vänta nog länge redan liksom?! Jäkla andrahandssorteringskropp man har då! Grrr!!

Så, nu har jag avreagerat mig lite OCH jag har alla tänkbara hemska scenarion framställda så nu kanske jag inte blir så arg och besviken efter morgondagens läkarbesök?

Det är mycket nu

Ångest ångest ångest! Jag känner mig precis som tjejen i boken/filmen av Martina Haag "Underbar och älskad av alla" när det gäller min jobbsituation. Jag håller nämligen på och skriver utbildningsmaterial till en nyhetsutbildning som jag ska hålla i NÄSTA VECKA. Problemet är att den beställda utbildningen är HELT onödig eftersom det är så få nyheter i år, så jag har nästan inte haft något att skriva om. Inför beställaren har jag dock sedan i april låtit påskina att allt är under kontroll och att utbildningen kommer bli SÅÅ bra :-). I verkligheten känner jag, mindre än en vecka innan utbildningen ska hållas, att "va fan ska jag prata om?!!". OK visst har jag väl skrivit en del, men de jag ska prata inför kan ju redan allt! Men jag får väl stå där och prata om "självklarheter". Sen får jag väl försöka tänka på, för att inte helt sänka mig själv, att det är så att de som kommer på utbildningen i sin tur ska köra steg2-utbildningen, för de mindre erfarna, så helt onödig kanske inte utbildningen är ändå...Förstår bara inte hur jag ska kunna fylla en hel dag.

"I love deadlines - I like the wooshing sound they make as they fly by"
Douglas Adams

Det börjar dra ihop sig för behandling inför IVF för oss också. Jag försöker numera att ta ett steg i taget för att inte bli helt galen på funderingar över allt som kan gå fel. Det jag oroar mig för mest just nu är hur jag kommer reagera fysiskt och psykiskt på de mediciner jag måste ta. Jag gissar dock att man kan bli lite instabil i humöret, minst sagt. Om jag får ett instabilt humör så kan ni ju gissa vem jag kommer ta ut allt på :-) Mattias har bett mig sätta en lapp på kylskåpet "Mattias är inte dum och ALLT är inte hans fel" :-) Undrar om det hjälper?

Stackars Mattias.

Börja jobba

Tyckte det var dags att skriva något här efter ett alltför långt uppehåll. Jag har varit fullt upptagen med semester :-) Vill ni veta vad jag gjort under semestern kan ni kolla in min älsklings blogg. Vi har typ gjort samma saker kan man säga :-)

I måndags var det dags att gå till jobbet efter fyra veckors härlig semester! I söndags hade jag faktiskt inte så mycket ångest som man skulle kunna tro för jag hade min vana trogen tagit ut det mesta av ångesten några dagar i förväg. Jag tänkte istället att det ändå skulle bli rätt så, kul är kanske att ta i, men ändå helt OK att gå till jobbet igen. Men så på söndag kväll fick jag plötsligt otrolig huvudvärk. Jag som i princip aldrig har huvudvärk och om jag har det beror det oftast på att jag druckit för dåligt. Så, jag satte igång att dricka vatten men det blev inte bättre för det. Gick sedan och la mig och vaknade upp några timmar senare med om möjligt ännu värre huvudvärk, kände mig feberfrossig och lätt illamående. Jag kunde givetvis inte somna om och illamåendet blev bara värre tills jag till slut kräktes. Efter det kände jag mig lite bättre, men huvudvärken var lika illa. Men jag somnade till slut...

Mattias tror att jag hade sån jobbångest att jag framkallade detta :-)

Nu är det onsdag och jag är mycket bättre, men jag känner fortfarande av huvudvärken. Nu har jag mest ont bakom ena ögat när jag hastigt flyttar blicken åt sidan eller uppåt, men det kan jag ju i och för sig låta bli att göra :-) Men ändå känns inte detta helt normalt. Undrar vad det är jag har fått? Har i alla fall bestämt mig för att höra med vårdcentralen om det är något jag borde kolla upp. Jag har också bestämt mig för att gå till jobbet imorgon, även om jag inte åker till Stockholm, som jag hade tänkt. Jag får bli kvar i Karlstad helt enkelt.

Jag är bäst!

Äntligen! Det är inte ofta jag vinner tävlingar som har med någon typ av prestation att göra, men nu har det alltså hänt! :-) Jag har vunnit i minigolf (eller bangolf som de riktigt inbitna säger). Det var jag och fyra tjejer på jobbet som bestämde oss för att åka iväg till Skoghall och spela minigolf för att fira att vi snart börjar vår semester. Några cyklade, dvs jag och J (det tycker jag var lite halvhurtigt i alla fall, det blir ju i alla fall 1,5 mil fram och tillbaka) och några åkte bil. Halvvägs ut till Skoghall åt vi baguetter som vi köpt med oss, för man kan ju inte spela minigolf på tom mage. När vi sedan kom fram till minigolfen så var tyvärr betongbanan stängd på grund av tävling, så det fick bli filtbanan. Det tog sin lilla tid att gå runt de 18 hålen, men som sagt, jag vann! (kan inte sägas nog många gånger :-) och jag tycker det blev en hyfsat bra poäng jag fick också. Jag gick runt på 50 slag. J kom tvåa, bara två slag efter så det var rätt jämnt i toppen.

Jag har kort sagt haft en himla bra dag!

Sånt man inte pratar om

Jag slutade med p-pillrena och hoppades att det skulle räcka. Men när jag förstod att inte det skulle räcka slutade jag i princip att dricka alkohol, gick ner några kilon, åt bara nyttig mat och som att inte det räckte så slutade jag gå på A-brunnar. För det betyder väl otur?! Goda gärningar gör nog susen?! Allt man gör får man väl tillbaka? Men det hjälpte inte heller. Tänk om det finns nån högre makt som ser allt vad jag gör och bestämmer sig för att jag är ond och ska bestraffas med livslång barnlöshet?
Så kom jag på att jag kan ju sluta tänka på att vilja bli gravid (för testat att bara tänka på det hade jag redan gjort), så blir det nog som vi vill. Men istället tänkte jag hela dagarna på att inte tänka på att bli gravid, som att det skulle hjälpa? Jag har testat att sluta räkna dagar. Fast ändå räknar jag. Jag vet naturligtvis precis när det är dags för både ägglossning och mens men tror ändå att det ska hjälpa. Fast det gör det såklart inte. Allt finns ju i huvudet ändå, varenda dag räknas. Jag har varit på semestrar. Blir man inte gravid då? Jag har för mig någon sagt att man ska åka bort och bara slappna av och tänka på annat så funkar det. Men jag har aldrig tänkt så mkt på att bli gravid som då. Tänk inte, tänk inte, tänk inte…
Stundtals har jag slutat leva, slutat glädjas. Men...det är ju trots allt roligare att vara glad :-)

I höst inleder vi vårt första provrörsförsök, efter att andra medicinska behandlingar och ovan nämnda tips och trix inte fungerat. Det känns mest skräckfyllt. Efter alla alternativa behandlingar vi gått igenom blir ju det här liksom 'sista anhalten', men naturligtvis vill jag ju inte sluta hoppas.

Sånt här pratar man inte om, varför är det så?

Jag har dock för länge sedan bestämt mig för att berätta, för vissa i alla fall. Sen behöver givetvis ingen annan mer än vi (och läkarna) hålla stenkoll på mina ägglossningar etc, för det gör vi så bra själva.

Deppigt värre!

Usch, jag har gått och blivit lite deppig känner jag. Jag vet inte riktigt varför, men antagligen beror det på en väldigt massa olika saker, i kombination liksom. Det kan vara att det snart är midsommar och det är dåligt väder, att det är midsommar och att det nu bara blir mörkare, att det är midsommar och vi inte har någonting planerat, att sommaren snart är slut (nåja... :-), att alla säger upp sig på mitt jobb så jag snart är ensam kvar (jag har nog glömt att nämna att vi som jobbar med det jag jobbar med kommer ändå att bli uppsagda om typ två år så att folk lämnar ett sjunkande skepp är ju inte så konstigt. Bara det faktum att man är mer eller mindre varslad är ju deppigt), att min kropp inte vill fungera som den ska...

Nä, jag får allt ta och rycka upp mig! Skärpning!

Födelsedag!

Nu har jag varit 31 år i snart en hel dag och ålderskrämporna börjar på allvar ge sig till känna. Imorse när jag skulle gå till jobbet fick jag helt plötsligt som någon slags kramp i foten och den återkom lite då och då under hela dagen. Otroligt enerverande! Måste vara ledbesvär eller något sånt.

Om någon, som var med på mitt hejdundrande kalas i lördags, mot förmodan skulle vara inne och läsa min lilla blogg, vill jag ta tillfället i akt att tacka så hemskt mycket för uppvaktningen! Jag hade otroligt roligt! Tack tack!

Jag tror det var fler än jag som hade roligt, för festen tog inte slut förrän fyra på morgonen... Men nu blir det nog inte fest hos oss på ett tag - våra grannar måste få en chans att återhämta sig först.


Dagens solstråle: Ellen! Med henne omkring sig kan man inte vara ledsen!
Dagens regnmoln: Typiskt att man måste jobba på sin födelsedag! Jag tycker att alla som fyller år borde få vara lediga! :-)

Måndag igen

Jaha, så har ytterligare några veckor gått och det har blivit måndag igen. Veckan består egentligen bara av två dagar; måndag och fredag. Den här veckan är det ju kort vecka så att det är måndag känns för en gångs skull faktiskt helt OK. Tyvärr blir jag nog tyvärr tvungen att jobba på fredag fast jag hade tänkt att vara "långledig". Vi har ofantligt mycket att göra på jobbet just nu och alla känner sig helt uppstressade, så även jag. Jag har ju mer eller mindre själv valt att jobba deltid på två ställen (sen var det inte jag som tyckte att 50/50 var en bra idé, utan det var mina chefer), så jag får nog skylla mig själv att jag tycker det känns frustrerande att inte riktigt hinna "klart"med något av jobben på respektive ställe. Bra är i alla fall att jag faktiskt börjar komma in mitt nya jobb mer och mer nu och det känns roligare och roligare och kollegerna känns trevligare och trevligare också!

Snart fyller jag år också! Det är egentligen inget alls att fira, men lite kul att få presenter är det ju fortfarande :-). Denna gång blir jag 31. Jag känner mig riktigt gammal faktiskt. Hade nog tänkt att jag skulle ha hus och ett eller kanske till och med två barn vid det här laget men livet blir inte alltid som man tänkt sig...

Veckan som gått

Jag jobbade i Stockholm på mitt nya jobb hela förra veckan. Det skrämmer mig lite grann att jag inte trivs än. Ingen har liksom tid med mig, det är nästan som att jag inte finns. Jag hoppas att det blir bättre så småningom. I mitten på veckan hittade jag dock en "bundsförvant" - en tjej som också är rätt ny och som berättade att det var precis likadant när hon började. Det kändes bra att ha någon att prata med, men sen så kom jag på att nog inte gillar henne - heller. Inte bra. I torsdags och fredags gick jag en kurs "Test i praktiken - acceptanstester". Den var faktiskt riktigt intressant, men jag insåg snabbt att på den avdelning jag jobbar, jobbar man inte efter den modellen som lärdes ut i alla fall, men jag kan kanske tala om för dem hur det egentligen ska gå till :-).

Igår var jag med om något som aldrig hänt mig förut. Jag skulle hämta ut läkemedel på apoteket (ja, det är alltså inte det som jag aldrig varit med om, utan det som följer :-) - läkemedel som jag ätit och fått utskrivet i några månaders tid nu. När jag hade stått vid disken ett tag och bara väntade på att farmaceuten skulle hämta den så frågar hon helt plötsligt: "Har du haft den här doseringen tidigare?" "Jajamen. Jag vet att det är maxdosen, men det är ju samma dos som jag hade förra gången" svarar jag då. Jag ser hur hon noterar det jag sagt i något program på datorn och så dröjer det ytterligare en stund. Sedan går hon och frågar en kollega något, som jag inte hör. Till slut får jag min medicin, men jag får däremot inte tillbaka receptet som jag har två uttag kvar på! Hon talar om att hon ska ringa min läkare och höra lite och att hon skickar receptet hem till mig när hon pratat med honom! Mitt svar blir bara "men jag tror faktiskt att han vet vad han gör"...Hon svarar att "det gör han säkert, men jag vill ändå höra". Efteråt har jag ju börjat fundera på vad det kan finnas för anledning till att hon ifrågasätter läkaren...? Jag kan väl kanske för tydlighetens skull tala om att det INTE är någon form av knark eller så jag fått utskrivet. I patient-FASS har jag inte sett att det skulle vara någon direkt farlig medicin heller...Jag ska nog ta och fråga min läkare vad det kan ha funnits för skäl till ifrågasättandet.

Börjar bli lite nervös!

Nu är det bara en vecka kvar tills jag börjar mitt deltidsjobb på utvecklingsavdelningen på vårt huvudkontor! Jag vet inte alls vad jag gett mig in på egentligen, men uppenbarligen så tror de som anställt mig att jag ska kunna bidra med någonting bra. Så nästa måndag när jag kommer till jobbet i Solna vet jag inte alls vad jag ska göra, men det är väl alltid så när man börjar nytt jobb. Lite nervöst känns det i alla fall. Såhär innan jag börjat känns det helt toppen att få ha en fot på vardera ställe, men antagligen tar det väl inte lång tid förrän jag tröttnat på att pendla. Jag inser att vi förr eller senare måste bestämma oss för vart vi ska slå oss ner.... *jobbigt*.

Förströelser

Sitter på tåget o testar att blogga från min telefon. Det är ju i alla fall något man kan sysselsätta sig med mer än att läsa bok, som jag väl ska göra när jag bloggat klart. Av bilden framgår det vad jag läser. Det är en gammal klassiker som jag blivit lite nyfiken på sedan jag läst en bok som heter Gregorius, som handlar om samma karaktärer. Man får liksom samma berättelse fast ur en annan karaktärs perspektiv. Det blev visst 'dagens boktips' av dagens blogg, men det är ju just det som är så bra med att ha en blogg om precis allt o ingenting!

Egentligen har jag nog inga problem!

Den senaste tiden har det varit alldeles för tunga moln på min himmel, inte många moln, men tunga. Förutom vanlig vinter-vår-deppighet så har jag haft ett par problem att tampas med. Dessa problem har upptagit min tankeverksamhet en stor del av dygnets timmar. Det är liksom allt som har funnits inuti mitt huvud. Att jag sedan har alldeles för mycket tid till att tänka på mina problem gör ju inte saken bättre! Nu när det är helg och Mattias är hemma så har jag inte tänkt på mina problem mycket alls! Så jag är ju helt klart en lösning på spåren - jag måste skaffa mig en hobby helt enkelt! :-)

En annan problemlösningsmetod kan vara att sätta sina problem i proportion till andras problem. Det var i alla fall någonting som slog mig igår kväll när jag och Mattias såg på filmen Babel - kanske inte en "må-bra-film" direkt (ett stort fett understatement) , men en bra film. Utan att gå in så mycket på vad filmen handlar om så var min första spontana tanke i alla fall att jag aldrig mer ska tycka att jag har stora problem!

Så var det dags för mig att återuppta bloggandet. Jag tycker aldrig att jag har något intressant att dela med mig av men på senare tid har jag upptäckt att det har egentligen ingen annan heller - ändå är det kul att läsa om andras (o)intressanta liv! Fortfarande är jag tveksam till att jag verkligen ska kunna få ihop något att skriva om när mina hobbies mest består av tv-tittande, mat och sömn men jag ska verkligen göra mitt bästa att få ur mig så många ord det bara går om ingenting!

För någon timme sedan kom jag hem från ännu en intressant resa med jobbet. Vi som arbetar statligt reser faktiskt en hel del. Det senaste året jag har rest till både långväga och intressanta resmål, som Borlänge och nu senast Högbo (för er som undrar så ligger det någonstans mellan Gävle och Sandviken). Man hör ibland om folk som arbetar i det privata näringslivet som får åka till världsmetropoler som New York och Paris på konferens - men vad är väl det mot underbara Sverige! :-). Även om ni säkert kan ana en viss sarkasm kan jag ärligt varmt rekommendera det senaste resmålet, Högbo Bruk - en fantastisk hotell- och konferensanläggning med underbar mat (se där, där kom en av mina hobbies på tal!) och vacker omgivning.

Min förhoppning är att om några veckor kunna leverera ännu en spännande reseskildring, om Bollnäs.

Bokslut av min dag:

Pluspost: katterna hade inte svultit ihjäl under min 36-timmars bortavaro!
Minuspost: har ännu en gång fått bekräftelse på att min kropp motarbetar mig!