Fika på stan med moster sara.

Här sitter hannes o myser med sara. Vi träffades för en fika efter lite shopping.

Väx nu lilla fågelunge!

Nu är det bara 5 veckor kvar till beräknad förlossning! Tiden går så himla fort, men ändå så långsamt. Känns som jag varit gravid i evigheter, men ändå känns det som igår jag gick omkring och trodde att vårt andra IVF-försök inte gick vägen - bara för att någon dag senare visa sig ha gått jättebra!

Nu när vi flyttat till Stockholm så hör vi ju, helt naturligt såklart, till Stockholms läns landsting och går på mödravård och sånt där. I Stockholm gör man tydligen på ren rutin ett tillväxtultraljud i ca vecka 32 när man gjort IVF. Vi var iväg för drygt två veckor sedan på ett sådant och det visade sig att vår bebis inte var så stor som den förväntas vara vid den tidpunkten. Det var tydligen normalt med en diff från genomsnittet på + - 22 %, men diffen för vår bebbe låg på - 23,7. Det är egentligen ingenting att oroa sig för tyckte de på sjukhuset, men de ville ändå följa upp oss om två veckor igen. Så i förrgår var vi iväg på nytt. Bebis hade växt och följer i princip sin kurva, men diffen hade ändå ökat något...Det verkar fortfarande inte som att de på sjukhuset är särskilt oroade för detta och då borde vi väl inte vara det heller?! och det är vi väl egentligen inte heller, men man kan ändå inte låta bli att tänka på och oroa sig för sin lilla fågelunge (har dock förstått, av att lyssna på föräldrar, att oron inte precis blir mindre sedan ens barn fötts). Om vi går tiden ut så kommer bebis väga ungefär 2500 g och det är ju inte särskilt mycket...men samtidigt så klarar sig ju barn som väger BETYDLIGT mindre än så, så man ska nog inte haka upp sig mycket på det här.

Mycket på en gång

I vårt liv väntar en massa förändringar runt hörnet...Vi ska inte bara få barn inom kort. Närmast på tur står vår flytt från Karlstad till Stockholm. Det är med mycket delade känslor vi flyttar. Stockholm är ju där jag växt upp, där har jag min familj..."och jag hittar nästan överallt..." :-) så visst är det lite som att komma hem igen. MEN Karlstad har jag faktiskt bott i större delen av mitt vuxna liv. Totalt, med lite Stockholmspaus har jag faktiskt bott här i 8,5 år! Här har jag träffat min stora kärlek, här har jag mött och lärt känna fantastiska vänner, här har jag levt ett bekvämt och trivsamt liv...Det är inte lätt att lämna! (nu följer ju förstås min stora kärlek med, men allt annat...måste jag lämna). I Stockholm kommer vårt umgänge, åtminstone till en början, att vara väldigt begränsat, för under min tid i Karlstad har jag faktiskt tappat kontakten med många av mina tidigare vänner. Det känns faktiskt jättejobbigt!

Nu finns ju Karlstad förstås kvar och vi kommer hälsa på här en hel del, det vet jag, men det är ändå inte samma sak!

Samtidigt är det kanske en fördel att vi får barn i samband med vår flytt. Det är nog ett bra tillfälle att lära känna nytt folk. Man har ju genast något gemensamt med en massa andra.

Nu är vi mitt uppe i packning och då hinner jag som tur är inte fundera så mycket eller vara ledsen. Jag har nog tagit ut det mesta av det jobbiga redan i förväg. Har bearbetat detta i månader känns det som...Men oj vad saknaden kommer vara stor till en början, samtidigt som vi börjar något nytt och spännande med ny lägenhet i Stockholm.

68 dagar till beräknad nedkomst.

Nu är magen så stor...

...att det tydligen är "fritt fram" för mer eller mindre för mig kända människor att klappa och klämma mig på magen. Jag kan egentligen inte säga att det är något som irriterar mig enormt...för jag vet så väl att jag kan ha gjort precis samma sak på andra, men jag tycker det är en fascinerande företeelse. Helt plötsligt är man liksom fritt villebråd för såväl klapp och kläm som kommentarer som "Är du säker på att det bara är en?!", som ju då tydligen betyder att man är onormalt stor.

Nåväl, jag tar inte åt mig alltför mycket av sådana kommentarer, men lite ändå kan man ju inte låta bli... Är ju medveten om att jag från början, innan graviditeten, var rätt stor och jag har därför försökt att inte öka alltför mycket i vikt under graviditeten (utan att för den skull banta såklart), så då är det ju lite tråkigt när man får höra att man är stor som ett hus...Visst, nu HAR jag ju gått upp en del så klart, men jag TROR att det mesta ändå kom i början när jag var konstant illamående och kände att det enda som hjälpte var att äta. Vi får väl se sen vad det slutar på.

81 dagar kvar till beräknad nedkomst.

Rapport från magen

Jag VEEET, jag har inte skrivit på typ hundra år! Blev nästan lite chockad själv när jag såg att jag skrev senaste inlägget den 28:e mars! Det är ju evigheter sen ju. Det är nog ingen större idé att försöka sammanfatta de senaste månaderna lite kort, utan det får komma lite som det kommer...men för att ändå sammanfatta lite grann :-) så måste jag säga att jag mått förvånandsvärt bra överlag. Sen kan jag rabbla upp alla möjliga graviditetskrämpor jag har om jag liksom känner efter, men i stort har jag mått och mår bra! Jag kan väl i och för sig inte förneka att jag vid något tillfälle sagt till Mattias att "det här med graviditet är nog ingenting för mig" :-).

Vi har i alla fall varit och tittat på bebisen med ultraljud två gånger efter det att vi såg det lilla blinkande hjärtat. Rutinultraljudet var helt fantastiskt tycker jag! Det bodde ju verkligen en liten människa därinne! (som dessutom verkar trivas och må bra, allt såg fint ut). Allt blev helt plötsligt så mycket mer verkligt. Ändå är det så att jag inte ens nu riktigt kan förstå att vi faktiskt kommer bli föräldrar. Faktum är att jag rent emotionellt inte riktigt tagit det till mig tror jag. Att jag tror beror delvis på att jag varit helt ointresserad av att köpa saker till bebisen. Jag trodde att jag skulle bli en sån som så fort man får reda på att man är gravid rusar iväg och köper massa gulliga kläder. Men det har inte blivit så. Så, min alldeles egna amatörpsykologiska teori är just att jag nog inte förstått rent emotionellt att det är sant...

Men så, idag faktiskt, har jag gjort ett stort framsteg vad gäller det. Jag har köpt de första klädesplaggen till vår bebis idag! Jag insåg att jag MÅSTE börja. Nu vet jag ju att jag kommer få en MASSA kläder med mera från både min syster (alltså från hennes två barn) och från Mattias brorsa, så inte för att det egentligen MÅSTE köpas kläder. Men samtidigt tror jag att jag behöver komma igång och köpa åtminstone lite grann för att hjälpa mig att förstå. Det känns himla bra i alla! Jag köpte en body med lång ärm och ett par mjuka byxor. Har ingen aning om jag köpt det absolut mest praktiska men det är liksom inte viktigt att det är det, just nu, känner jag.

Med lov om bättring vad gäller bloggandet, så får det räcka så för idag :-)

87 dagar kvar till beräknad nedkomst *gulp*

Blinka lilla stjärna

Det för oss ofattbara har nu hänt! Vi ska ha bebis! Vi har under vintern/våren gjort vårt andra IVF-försök och idag har vi sett det lilla pyret för första gången. Vi var iväg på ultraljud och efter några sekunder konstaterar läkaren att han "sett det han framförallt vill se" och jag tittar på skärmen och utbrister direkt "det blinkar!". Det var alltså det lilla tickande hjärtat vi såg. Det bor någon i mig! Vi har redan berättat för MÅNGA, men nu kan gärna hela världen få veta. Vi är nu i vecka 9 (8+3). Tidigt att berätta kanske men vad spelar det egentligen för roll? Vår läkare säger att i drygt 9 fall av 10 får man en bebis när man sett hjärtat slå och konstaterat att fostret är så stort som det borde vara (vilket det är). Det vore väl själva den om det inte skulle gå nu...

Overkligt och fantastiskt är det i alla fall! Tänk att jag, tjejen som inte kan bli gravid, faktiskt är det nu...*konstigt*

Börjar så smått återvända till livet igen

Ja, egentligen gjorde jag det för flera dagar sedan, "återhämtade" mig från det negativa testet alltså. På något vis så infann sig en sorts lättnad, ja inte över resultatet, men det blev i alla fall ett slut på den anspänning, oro och förväntan som jag levt med under hela behandlingen. Det kändes faktiskt skönt när jag kände den lättnaden. Nu ser vi fram emot nya försök och även om det dröjer ett litet tag innan vi kan vara igång med ny behandling så finns det ju fortfarande en mikroskopisk chans att lyckas "på egen hand" medan vi väntar.

Det jag egentligen börjar komma tillbaka från är magsjuka! Fy fan säger jag bara! Har haft tur på sätt och vis för jag har sluppit ifrån kräkningar, men jag har varit konstant illamående och haft fruktansvärt ont i magen och...diarré (ursäkta detaljerna). Har varit sjuk sedan i söndags och idag onsdag börjar jag i alla fall känna mig piggare men har fortfarande ingen matlust och är smått illamående. Nu vill jag bara bli helt frisk och börja leva igen!