Förvånad

Jag börjar bli en riktig fena på det här med sprutor! Känner mig som värsta junkien när jag sätter in ampull i 'pennan', skruvar på en nål, ställer in dosen och sedan sticker mig själv i magen. Hur naturligt som helst. Många blodprov har det blivit den senaste tiden också så tar man en titt i mina armveck kan man lätt få för sig att jag har allvarliga drogproblem :-).

Hittills har den här behandlingen varit förvånandsvärt "lätt". Fysiskt har jag nästan inte känt av den här behandligen alls, trodde verkligen att det skulle vara mycket värre! Kanske jag haft lite annorlunda humör och någongång haft huvudvärk...men jag har verkligen inte känt mig som den klimakteriekossa jag trodde jag skulle bli under nedregleringen. Så fel man kan ha! Psykiskt är det väl kanske inte så jättelätt...men även den biten har faktiskt varit bättre än jag trodde. När jag behandlades med Pergotime (klomifenpreparat som ska främja follikeltillväxten) så hade jag betydligt fler biverkningar, varje månad, i flera månaders tid.

Snart dags för ultraljud, hoppas att sprutorna har haft någon effekt! (=nästa orosmoment)

Det krävs så lite...

...just nu för att totalt ändra mitt humör och mående! Från att igår ha känt mig totalt nere och apatisk har jag nu vänt och är istället nästintill euforisk! :-) Allt på grund av ett endaste litet telefonsamtal! Min kropp har hajat vad som är på gång! Barnmorskan Marita meddelade att mitt blodprov visade 0.19 (vilken enhet sa hon inte, men möjligen nmol/ml?) Min spontana reaktion blev naturligtvis: '???' Men tydligen var det såpass lågt att jag inom kort kan börja med sprutor! Tjoho!

Idag har jag stannat hemma från jobbet. Inväntar några hantverkare som ska göra en OVK-besiktning (obligatorisk ventilationskontroll). De skulle komma någongång mellan 07:30 och 15:30 (varför gör de så?!? hallå! ALLA är faktiskt inte pensionärer, sjukskrivna eller föräldralediga) Så igår gjorde jag upp en tid och blev mäkta förvånad över att det gick så smidigt! De skulle komma mellan 07:30 och 08:00, så då skulle jag ju gott och väl hinna till jobbet. När de inte hade kommit 08:30 och jag inte ens sett skymten av någon bil som skulle kunna tänkas tillhöra ovk-killarna så bestämde jag mig för att jag ta en ledig dag (det går ganska lätt att bestämma en sån sak när man inte är det minsta sugen på att gå till jobbet :-). Under tiden jag skrivit detta har klockan hunnit bli 10:00 och killarna har precis avslutat det de skulle göra. Har ingen aning om vad de gjort, men det gick fort i alla fall. Kanske jag borde gå till jobbet ändå? Ska fundera lite till på den saken tror jag...

Jag KAN skriva om annat!

Just idag har jag ingen lust alls att skriva om IVF (även om det just nu känns lite... jag menar..mycket motigt). Orkar faktiskt inte ens tänka på det, även om jag i detta nu, när jag skriver ordet IVF, ofrånkomligen börjar tänka på det, men jag ska genast sluta med det.

Istället vill jag här i min lilla blogg hylla en alldeles underbar kolumnist! nämligen Kitty Jutbring! Ni vet, hon med 'konstig frisyr' som var med i Big Brother för några år sedan och som är programledare för något 'barnprogram' på SVT? Ja, just hon! Hon är hursomhelst kolumnist varje torsdag i Punkt.se och hon är bara SÅÅ bra! Hon använder så fantastiska uttryck att jag ibland får rysningar, för uttrycken är så bra, vackra eller roliga. Som när hon beskriver hur hon när hon efter en jobbig period i sitt liv sitter hos tatueraren och plötsligt brister ut i gråt och hon använder uttryck som "...inne i min själ hade någon vält ut den stora saftkannan". Är det inte underbart uttryckt?! :-) Om ni inte läst hennes kolmuner så gör det! Jag är väldigt medveten om att hennes kolumn kanske inte faller alla människor i smaken, men hon har i alla fall fått mig att längta till torsdagar :-)

Ovisst

Läkarbesöket igår kändes på sätt och vis lite positivt eftersom, ironiskt nog, så kom den försenade mensen på morgonen. I barnalstrings sammanhang brukar inte mensen vara något man ser fram emot (för all del inte annars heller :-) )MEN just i samband med IVF och nedreglering så vill man tydligen ha det (!?). Man kan inte sätta igång med sprutorna annars. Så det läkaren sa var väl i princip att ja, det fanns en förklaring till att mensen var försenad. Jag hade två äggblåsor som måste ha legat och stört nedregleringen, men han hade förhoppning om att det nu skulle ordna till sig i och med att mensen satt igång. Vårt behandlingsschema skulle därmed "bara" bli en vecka försenat. Ser man till det stora hela så är ju en vecka hit eller dit ingenting egentligen. Senare under dagen tycktes det dessutom som att jag fick en massa biverkningar av sprayen vilket kändes positivt även om biverkningarna i sig kanske inte är så roliga - var allmänt sur och grinig med kort stubin och hade dessutom väldig huvudvärk. Äntligen hade sprayen börjat verka!

MEN, återigen skulle det senare visa sig att min kropp bara ville luras lite, för sen igår morse har jag inte sett minsta spår av mens! Gaah! Idag är även biverkningarna som bortblåsta. Undersökningen igår kompletterades med blodprov för att se att östrogenhalten sjunkit (den ska efter nedreglering vara mycket låg). Jag hoppas jag kan få svar på provet imorgon. Min fundering nu är, om nu inte mensen dykt upp men östrogenhalten är låg - kan man då ändå börja med sprutor? Men eftersom jag av min natur är en orolig själ och ett visst mått av pessimism (realism?) emellanåt infinner sig så kan jag inte låta bli att tänka att det här försöket nog är kört :-( I så fall, var det verkligen inte något jag trodde skulle ske just i detta skede. Det är mycket som ska klaffa och därmed mycket som kan gå fel, men nog trodde jag väl att vi skulle komma förbi nedregleringen i alla fall!

Har förresten upptäckt att bloggen alltmer har blivit en blogg om "vår IVF-resa"...vet inte om det egentligen var meningen från början men jag har kommit fram till att jag faktiskt mår bättre när jag har fått skriva ner mina funderingar och frustrationer, även om ingen läser. Vill ni inte läsa om äggblåsor, mens, spray, sprutor, äggplock, spermier o dyl så behöver ni inte besöka bloggen något mer :-) Givetvis KAN det hända att jag skriver om något annat så ni kan ju alltid chansa men...

Nu är jag trött på att vänta!

Hur lång tid ska det egentligen ta för min kropp att fatta galoppen?! Jag blir galen på att min kropp aldrig kan göra som man säger till den! Nu har jag hållit på och sprejat med en nässpray som ska göra att jag typ hamnar i klimakteriet (kul kul) i 18 dagar och min kropp visar inga som helst tecken på att den är nedreglerad! Ska på undersökning imorgon men jag vet redan nu i princip vad som kommer hända. De kommer bara konstatera att kroppen mycket riktigt inte är nedreglerad och så kommer de antingen säga att jag får avbryta hela behandlingen och börja om när min kropp behagar vara i fas igen, eller så chansar de kanske på att med ökat sprayintervall så kanske kroppen till slut börjar förstå vad som är på gång...Det finns säkert alla möjliga alternativ också, men samtliga alternativ innebär i alla fall att hela processen blir fördröjd! Har inte vi fått vänta nog länge redan liksom?! Jäkla andrahandssorteringskropp man har då! Grrr!!

Så, nu har jag avreagerat mig lite OCH jag har alla tänkbara hemska scenarion framställda så nu kanske jag inte blir så arg och besviken efter morgondagens läkarbesök?