lördag 30 augusti 2008

Mycket på en gång

I vårt liv väntar en massa förändringar runt hörnet...Vi ska inte bara få barn inom kort. Närmast på tur står vår flytt från Karlstad till Stockholm. Det är med mycket delade känslor vi flyttar. Stockholm är ju där jag växt upp, där har jag min familj..."och jag hittar nästan överallt..." :-) så visst är det lite som att komma hem igen. MEN Karlstad har jag faktiskt bott i större delen av mitt vuxna liv. Totalt, med lite Stockholmspaus har jag faktiskt bott här i 8,5 år! Här har jag träffat min stora kärlek, här har jag mött och lärt känna fantastiska vänner, här har jag levt ett bekvämt och trivsamt liv...Det är inte lätt att lämna! (nu följer ju förstås min stora kärlek med, men allt annat...måste jag lämna). I Stockholm kommer vårt umgänge, åtminstone till en början, att vara väldigt begränsat, för under min tid i Karlstad har jag faktiskt tappat kontakten med många av mina tidigare vänner. Det känns faktiskt jättejobbigt!

Nu finns ju Karlstad förstås kvar och vi kommer hälsa på här en hel del, det vet jag, men det är ändå inte samma sak!

Samtidigt är det kanske en fördel att vi får barn i samband med vår flytt. Det är nog ett bra tillfälle att lära känna nytt folk. Man har ju genast något gemensamt med en massa andra.

Nu är vi mitt uppe i packning och då hinner jag som tur är inte fundera så mycket eller vara ledsen. Jag har nog tagit ut det mesta av det jobbiga redan i förväg. Har bearbetat detta i månader känns det som...Men oj vad saknaden kommer vara stor till en början, samtidigt som vi börjar något nytt och spännande med ny lägenhet i Stockholm.

68 dagar till beräknad nedkomst.

måndag 18 augusti 2008

Nu är magen så stor...

...att det tydligen är "fritt fram" för mer eller mindre för mig kända människor att klappa och klämma mig på magen. Jag kan egentligen inte säga att det är något som irriterar mig enormt...för jag vet så väl att jag kan ha gjort precis samma sak på andra, men jag tycker det är en fascinerande företeelse. Helt plötsligt är man liksom fritt villebråd för såväl klapp och kläm som kommentarer som "Är du säker på att det bara är en?!", som ju då tydligen betyder att man är onormalt stor.

Nåväl, jag tar inte åt mig alltför mycket av sådana kommentarer, men lite ändå kan man ju inte låta bli... Är ju medveten om att jag från början, innan graviditeten, var rätt stor och jag har därför försökt att inte öka alltför mycket i vikt under graviditeten (utan att för den skull banta såklart), så då är det ju lite tråkigt när man får höra att man är stor som ett hus...Visst, nu HAR jag ju gått upp en del så klart, men jag TROR att det mesta ändå kom i början när jag var konstant illamående och kände att det enda som hjälpte var att äta. Vi får väl se sen vad det slutar på.

81 dagar kvar till beräknad nedkomst.

tisdag 12 augusti 2008

Rapport från magen

Jag VEEET, jag har inte skrivit på typ hundra år! Blev nästan lite chockad själv när jag såg att jag skrev senaste inlägget den 28:e mars! Det är ju evigheter sen ju. Det är nog ingen större idé att försöka sammanfatta de senaste månaderna lite kort, utan det får komma lite som det kommer...men för att ändå sammanfatta lite grann :-) så måste jag säga att jag mått förvånandsvärt bra överlag. Sen kan jag rabbla upp alla möjliga graviditetskrämpor jag har om jag liksom känner efter, men i stort har jag mått och mår bra! Jag kan väl i och för sig inte förneka att jag vid något tillfälle sagt till Mattias att "det här med graviditet är nog ingenting för mig" :-).

Vi har i alla fall varit och tittat på bebisen med ultraljud två gånger efter det att vi såg det lilla blinkande hjärtat. Rutinultraljudet var helt fantastiskt tycker jag! Det bodde ju verkligen en liten människa därinne! (som dessutom verkar trivas och må bra, allt såg fint ut). Allt blev helt plötsligt så mycket mer verkligt. Ändå är det så att jag inte ens nu riktigt kan förstå att vi faktiskt kommer bli föräldrar. Faktum är att jag rent emotionellt inte riktigt tagit det till mig tror jag. Att jag tror beror delvis på att jag varit helt ointresserad av att köpa saker till bebisen. Jag trodde att jag skulle bli en sån som så fort man får reda på att man är gravid rusar iväg och köper massa gulliga kläder. Men det har inte blivit så. Så, min alldeles egna amatörpsykologiska teori är just att jag nog inte förstått rent emotionellt att det är sant...

Men så, idag faktiskt, har jag gjort ett stort framsteg vad gäller det. Jag har köpt de första klädesplaggen till vår bebis idag! Jag insåg att jag MÅSTE börja. Nu vet jag ju att jag kommer få en MASSA kläder med mera från både min syster (alltså från hennes två barn) och från Mattias brorsa, så inte för att det egentligen MÅSTE köpas kläder. Men samtidigt tror jag att jag behöver komma igång och köpa åtminstone lite grann för att hjälpa mig att förstå. Det känns himla bra i alla! Jag köpte en body med lång ärm och ett par mjuka byxor. Har ingen aning om jag köpt det absolut mest praktiska men det är liksom inte viktigt att det är det, just nu, känner jag.

Med lov om bättring vad gäller bloggandet, så får det räcka så för idag :-)

87 dagar kvar till beräknad nedkomst *gulp*