Börjar så smått återvända till livet igen

Ja, egentligen gjorde jag det för flera dagar sedan, "återhämtade" mig från det negativa testet alltså. På något vis så infann sig en sorts lättnad, ja inte över resultatet, men det blev i alla fall ett slut på den anspänning, oro och förväntan som jag levt med under hela behandlingen. Det kändes faktiskt skönt när jag kände den lättnaden. Nu ser vi fram emot nya försök och även om det dröjer ett litet tag innan vi kan vara igång med ny behandling så finns det ju fortfarande en mikroskopisk chans att lyckas "på egen hand" medan vi väntar.

Det jag egentligen börjar komma tillbaka från är magsjuka! Fy fan säger jag bara! Har haft tur på sätt och vis för jag har sluppit ifrån kräkningar, men jag har varit konstant illamående och haft fruktansvärt ont i magen och...diarré (ursäkta detaljerna). Har varit sjuk sedan i söndags och idag onsdag börjar jag i alla fall känna mig piggare men har fortfarande ingen matlust och är smått illamående. Nu vill jag bara bli helt frisk och börja leva igen!

Usch

Idag var verkligen ingen rolig dag. Bara att det är måndag och vara tvungen att gå upp klockan fem för att komma med 6.04-tåget till Stockholm kan ju få en att börja gråta. Men idag skulle jag dessutom ringa till kliniken i Falun (OCH Karlstad) och meddela resultatet. Började gråta när jag pratade med dem och sen dess har jag typ inte kunnat sluta gråta. Det blev så 'verkligt' på något vis när jag sa högt till någon annan att testet var negativt. Jag ska tillåta mig själv att vara lite besatt och ledsen ett litet tag till, men tankarna kring det håller på och göra mig spritt språngande, så jag måste nog ta och slappna av om några dar eller så...för att orka börja om.

"Lika ofta som föräldrar tänker på sina barn, tänker ofrivilligt barnlösa på sina obarn"

Resultatet

...blev inte som vi tänkt oss. Ett stort fett minus hånlog mot oss nu på morgonen. Men vi är vana vid stora feta minus och kan bara konstatera att det trots allt var ett bra försök - så nära graviditet har vi aldrig varit. Vi har fler försök och det är bara att ta nya tag. Vi fick ju inga ägg som kunde frysas in så det blir verkligen till att göra om allt från början.

Vi har försökt att hela tiden se det här första försöket som just ett försök, för att se hur och om det fungerar överhuvudtaget. Försöket har inte varit så fysiskt påfrestande som jag trodde det skulle vara och vi fick ett jättefint befruktat ägg som tyvärr inte ville stanna kvar, men allt förutom just momentet "stanna kvar" har ju fungerat.

Vi är självklart ledsna och besvikna men vi är beredda att med mod och kraft ta nya tag, så snart vi bara får. Vi klarar det här också...för vi har varandra.

En stilla undran

Jag sitter på jobbet och gör inte många knop, har så mycket annat att fundera på :-) Helt plötsligt råkar jag öppna min arbetsgivares hemsida (de flesta vet nog var jag jobbar?) och nu ställer jag mig frågan: Varför kan man gå in på vår hemsida och få innehållet "uppläst" på teckenspråk?! Alltså det är fullt allvar, man kan ladda ner som en film med någon som på teckenspråk "läser upp" innehållet på sidan...Kan inte döva läsa? Eller? Är det bara jag som är helt dum eller? Förstår ingenting.

It ain't over until the fat lady sings...

...eller hur är det man brukar säga? Blödningen som kom i måndags verkar vara något tillfälligt. Har inte kommit något sedan i måndags, så fortfarande finns det hopp. De sa ju i Falun när vi var där att det kunde hända och att det inte behöver betyda någonting.

Känner dock fortfarande inget särskilt i övrigt, men just för mig kanske det är så...

Det är bara att fortsätta vänta till testdag.

På en skala

...mellan 1 och 100 har nivån av hopp minskat radikalt idag, från säg 80 till kanske 20. Orsaken till det - har börjat småblöda. Jag vet att de sa till mig i Falun när vi var där att det kan hända att man blöder utan att det för den skull behöver betyda någonting. Fick samma besked när jag ringde kliniken här i Karlstad idag. Så, jag borde inte oroa mig alltför mycket, MEN - det är ytterst lite som pekar mot att jag har ett växande pyre i mig.

Första reaktionen var naturligtvis att bli jätteledsen, men jag har börjat komma till sans och inser att det här är ingenting jag kan påverka och jag måste lära mig att acceptera sådant jag inte kan påverka.

Hoppet finns som sagt där fortfarande, om än i minskad skala. På plussidan vad gäller eventuella graviditetssymptom finns trots allt en kraftig, dock rätt snabbt övergående, illamåendeattack imorse (till saken hör att jag kan känna så emellanåt ändå, men det försöker jag inte tänka på nu :-)

Asså rent teoretiskt...

...är jag ju gravid men egentligen kan man kanske inte säga så, för den lilla cellbollen ska ju fastna också och det vet man ju inte än om den kommer göra. Enligt sköterskan i Falun så ska den ha fastnat kanske redan för någon dag sedan, OM den nu överhuvudtaget gör det. Jag känner ingenting annorlunda och om jag gör det så kan det lika gärna bero på hormonet progesteron som jag får som stöd (hormonbehandligen är långt ifrån över). Jag inser givetvis att det kanske är lite tidigt att känna av en eventuell graviditet, men man tycker man borde känna något annorlunda. Nåväl, det är väl bara att fortsätta "leva som vanligt fast som om man vore gravid" och vänta och se helt enkelt...

Nåväl, hur än utfallet blir så får man ju vara glad över att åtminstone ha kommit så här långt - det är ju, vad vi vet, det längsta vi har kommit någonsin!

Till sist:

"Om man inte kan få barn kan läkaren göra ett i provrör. Men de flesta barn är gjorda med vanliga rör". -Fred 7 år

Nu är jag gravid!

Snacka om att vara tidig med en sådan nyhet! Naturligtvis kan vad som helst hända, men tills motsatsen bevisats så är jag faktiskt det. Fick idag tillbaka en blastocyst (en cellansamling på ca 160 celler) av toppkvalitet! De som kan det här med IVF har tydligen ett "rankingsystem" och vår cellklump fick alltså toppbetyg! Kan man vänta sig annat med vår fina genpool?! :-)

Nu är det bara att hoppas att cellbollen vill klamra sig fast hos mig. Om den gör det vet vi det först om ett par veckor.

Hang in there!!

Allt man kan göra är att hoppas!

Hua, den värsta pärsen är över...tror jag. Vi har varit iväg och plockat ut ägg från mig och Mattias har fått "göra sitt" (romantiskt värre). Under ingreppet var jag helt lullig av morfin, det var faktiskt en rätt härlig känsla :-) så det kändes nästan ingenting! Minsta lilla grimas från mig som kunde antyda att jag hade ont - så fick jag mer morfin. Det var faktiskt rätt häftigt hela grejen, man fick se på en skärm hur de stack hål på äggblåsorna en efter en. Det var tyvärr inte ägg i alla äggblåsor men 7 st ägg fick de ut i alla fall. Hälften av äggen, vad nu hälften av 7 är?!, kommer de att göra mikroinjektion på, där de hjälper till lite extra genom att med en supertunn nål föra in en spermie i varje ägg. Resten av äggen får leka ihop med spermierna i en skål (eller hur de nu gör?!). Nu har vi fått reda på att 4 st ägg har blivit befruktade och dessa kommer de att långtidsodla så återföring blir om några dagar. Nu är det bara att hoppas att åtminstone ett ägg vill fortsätta dela sig och bli till en liten blastocyst! Det behövs ju bara ETT ägg faktiskt. Om det blir återföring så är sedan chansen ungefär 50% att jag blir gravid. Så det är verkligen ingenting som är självklart, ens med sådan här hjälp på traven.

Lyckomaskot

Agneta måste ju vara världens gulligaste och roligaste! Kolla bara vilken fin maskot vi fick från henne för att önska oss lycka till! :-) hoppas hoppas att den funkar!