Ovisst

Läkarbesöket igår kändes på sätt och vis lite positivt eftersom, ironiskt nog, så kom den försenade mensen på morgonen. I barnalstrings sammanhang brukar inte mensen vara något man ser fram emot (för all del inte annars heller :-) )MEN just i samband med IVF och nedreglering så vill man tydligen ha det (!?). Man kan inte sätta igång med sprutorna annars. Så det läkaren sa var väl i princip att ja, det fanns en förklaring till att mensen var försenad. Jag hade två äggblåsor som måste ha legat och stört nedregleringen, men han hade förhoppning om att det nu skulle ordna till sig i och med att mensen satt igång. Vårt behandlingsschema skulle därmed "bara" bli en vecka försenat. Ser man till det stora hela så är ju en vecka hit eller dit ingenting egentligen. Senare under dagen tycktes det dessutom som att jag fick en massa biverkningar av sprayen vilket kändes positivt även om biverkningarna i sig kanske inte är så roliga - var allmänt sur och grinig med kort stubin och hade dessutom väldig huvudvärk. Äntligen hade sprayen börjat verka!

MEN, återigen skulle det senare visa sig att min kropp bara ville luras lite, för sen igår morse har jag inte sett minsta spår av mens! Gaah! Idag är även biverkningarna som bortblåsta. Undersökningen igår kompletterades med blodprov för att se att östrogenhalten sjunkit (den ska efter nedreglering vara mycket låg). Jag hoppas jag kan få svar på provet imorgon. Min fundering nu är, om nu inte mensen dykt upp men östrogenhalten är låg - kan man då ändå börja med sprutor? Men eftersom jag av min natur är en orolig själ och ett visst mått av pessimism (realism?) emellanåt infinner sig så kan jag inte låta bli att tänka att det här försöket nog är kört :-( I så fall, var det verkligen inte något jag trodde skulle ske just i detta skede. Det är mycket som ska klaffa och därmed mycket som kan gå fel, men nog trodde jag väl att vi skulle komma förbi nedregleringen i alla fall!

Har förresten upptäckt att bloggen alltmer har blivit en blogg om "vår IVF-resa"...vet inte om det egentligen var meningen från början men jag har kommit fram till att jag faktiskt mår bättre när jag har fått skriva ner mina funderingar och frustrationer, även om ingen läser. Vill ni inte läsa om äggblåsor, mens, spray, sprutor, äggplock, spermier o dyl så behöver ni inte besöka bloggen något mer :-) Givetvis KAN det hända att jag skriver om något annat så ni kan ju alltid chansa men...

Nu är jag trött på att vänta!

Hur lång tid ska det egentligen ta för min kropp att fatta galoppen?! Jag blir galen på att min kropp aldrig kan göra som man säger till den! Nu har jag hållit på och sprejat med en nässpray som ska göra att jag typ hamnar i klimakteriet (kul kul) i 18 dagar och min kropp visar inga som helst tecken på att den är nedreglerad! Ska på undersökning imorgon men jag vet redan nu i princip vad som kommer hända. De kommer bara konstatera att kroppen mycket riktigt inte är nedreglerad och så kommer de antingen säga att jag får avbryta hela behandlingen och börja om när min kropp behagar vara i fas igen, eller så chansar de kanske på att med ökat sprayintervall så kanske kroppen till slut börjar förstå vad som är på gång...Det finns säkert alla möjliga alternativ också, men samtliga alternativ innebär i alla fall att hela processen blir fördröjd! Har inte vi fått vänta nog länge redan liksom?! Jäkla andrahandssorteringskropp man har då! Grrr!!

Så, nu har jag avreagerat mig lite OCH jag har alla tänkbara hemska scenarion framställda så nu kanske jag inte blir så arg och besviken efter morgondagens läkarbesök?

Det är mycket nu

Ångest ångest ångest! Jag känner mig precis som tjejen i boken/filmen av Martina Haag "Underbar och älskad av alla" när det gäller min jobbsituation. Jag håller nämligen på och skriver utbildningsmaterial till en nyhetsutbildning som jag ska hålla i NÄSTA VECKA. Problemet är att den beställda utbildningen är HELT onödig eftersom det är så få nyheter i år, så jag har nästan inte haft något att skriva om. Inför beställaren har jag dock sedan i april låtit påskina att allt är under kontroll och att utbildningen kommer bli SÅÅ bra :-). I verkligheten känner jag, mindre än en vecka innan utbildningen ska hållas, att "va fan ska jag prata om?!!". OK visst har jag väl skrivit en del, men de jag ska prata inför kan ju redan allt! Men jag får väl stå där och prata om "självklarheter". Sen får jag väl försöka tänka på, för att inte helt sänka mig själv, att det är så att de som kommer på utbildningen i sin tur ska köra steg2-utbildningen, för de mindre erfarna, så helt onödig kanske inte utbildningen är ändå...Förstår bara inte hur jag ska kunna fylla en hel dag.

"I love deadlines - I like the wooshing sound they make as they fly by"
Douglas Adams

Det börjar dra ihop sig för behandling inför IVF för oss också. Jag försöker numera att ta ett steg i taget för att inte bli helt galen på funderingar över allt som kan gå fel. Det jag oroar mig för mest just nu är hur jag kommer reagera fysiskt och psykiskt på de mediciner jag måste ta. Jag gissar dock att man kan bli lite instabil i humöret, minst sagt. Om jag får ett instabilt humör så kan ni ju gissa vem jag kommer ta ut allt på :-) Mattias har bett mig sätta en lapp på kylskåpet "Mattias är inte dum och ALLT är inte hans fel" :-) Undrar om det hjälper?

Stackars Mattias.

Börja jobba

Tyckte det var dags att skriva något här efter ett alltför långt uppehåll. Jag har varit fullt upptagen med semester :-) Vill ni veta vad jag gjort under semestern kan ni kolla in min älsklings blogg. Vi har typ gjort samma saker kan man säga :-)

I måndags var det dags att gå till jobbet efter fyra veckors härlig semester! I söndags hade jag faktiskt inte så mycket ångest som man skulle kunna tro för jag hade min vana trogen tagit ut det mesta av ångesten några dagar i förväg. Jag tänkte istället att det ändå skulle bli rätt så, kul är kanske att ta i, men ändå helt OK att gå till jobbet igen. Men så på söndag kväll fick jag plötsligt otrolig huvudvärk. Jag som i princip aldrig har huvudvärk och om jag har det beror det oftast på att jag druckit för dåligt. Så, jag satte igång att dricka vatten men det blev inte bättre för det. Gick sedan och la mig och vaknade upp några timmar senare med om möjligt ännu värre huvudvärk, kände mig feberfrossig och lätt illamående. Jag kunde givetvis inte somna om och illamåendet blev bara värre tills jag till slut kräktes. Efter det kände jag mig lite bättre, men huvudvärken var lika illa. Men jag somnade till slut...

Mattias tror att jag hade sån jobbångest att jag framkallade detta :-)

Nu är det onsdag och jag är mycket bättre, men jag känner fortfarande av huvudvärken. Nu har jag mest ont bakom ena ögat när jag hastigt flyttar blicken åt sidan eller uppåt, men det kan jag ju i och för sig låta bli att göra :-) Men ändå känns inte detta helt normalt. Undrar vad det är jag har fått? Har i alla fall bestämt mig för att höra med vårdcentralen om det är något jag borde kolla upp. Jag har också bestämt mig för att gå till jobbet imorgon, även om jag inte åker till Stockholm, som jag hade tänkt. Jag får bli kvar i Karlstad helt enkelt.

Jag är bäst!

Äntligen! Det är inte ofta jag vinner tävlingar som har med någon typ av prestation att göra, men nu har det alltså hänt! :-) Jag har vunnit i minigolf (eller bangolf som de riktigt inbitna säger). Det var jag och fyra tjejer på jobbet som bestämde oss för att åka iväg till Skoghall och spela minigolf för att fira att vi snart börjar vår semester. Några cyklade, dvs jag och J (det tycker jag var lite halvhurtigt i alla fall, det blir ju i alla fall 1,5 mil fram och tillbaka) och några åkte bil. Halvvägs ut till Skoghall åt vi baguetter som vi köpt med oss, för man kan ju inte spela minigolf på tom mage. När vi sedan kom fram till minigolfen så var tyvärr betongbanan stängd på grund av tävling, så det fick bli filtbanan. Det tog sin lilla tid att gå runt de 18 hålen, men som sagt, jag vann! (kan inte sägas nog många gånger :-) och jag tycker det blev en hyfsat bra poäng jag fick också. Jag gick runt på 50 slag. J kom tvåa, bara två slag efter så det var rätt jämnt i toppen.

Jag har kort sagt haft en himla bra dag!

Sånt man inte pratar om

Jag slutade med p-pillrena och hoppades att det skulle räcka. Men när jag förstod att inte det skulle räcka slutade jag i princip att dricka alkohol, gick ner några kilon, åt bara nyttig mat och som att inte det räckte så slutade jag gå på A-brunnar. För det betyder väl otur?! Goda gärningar gör nog susen?! Allt man gör får man väl tillbaka? Men det hjälpte inte heller. Tänk om det finns nån högre makt som ser allt vad jag gör och bestämmer sig för att jag är ond och ska bestraffas med livslång barnlöshet?
Så kom jag på att jag kan ju sluta tänka på att vilja bli gravid (för testat att bara tänka på det hade jag redan gjort), så blir det nog som vi vill. Men istället tänkte jag hela dagarna på att inte tänka på att bli gravid, som att det skulle hjälpa? Jag har testat att sluta räkna dagar. Fast ändå räknar jag. Jag vet naturligtvis precis när det är dags för både ägglossning och mens men tror ändå att det ska hjälpa. Fast det gör det såklart inte. Allt finns ju i huvudet ändå, varenda dag räknas. Jag har varit på semestrar. Blir man inte gravid då? Jag har för mig någon sagt att man ska åka bort och bara slappna av och tänka på annat så funkar det. Men jag har aldrig tänkt så mkt på att bli gravid som då. Tänk inte, tänk inte, tänk inte…
Stundtals har jag slutat leva, slutat glädjas. Men...det är ju trots allt roligare att vara glad :-)

I höst inleder vi vårt första provrörsförsök, efter att andra medicinska behandlingar och ovan nämnda tips och trix inte fungerat. Det känns mest skräckfyllt. Efter alla alternativa behandlingar vi gått igenom blir ju det här liksom 'sista anhalten', men naturligtvis vill jag ju inte sluta hoppas.

Sånt här pratar man inte om, varför är det så?

Jag har dock för länge sedan bestämt mig för att berätta, för vissa i alla fall. Sen behöver givetvis ingen annan mer än vi (och läkarna) hålla stenkoll på mina ägglossningar etc, för det gör vi så bra själva.

Deppigt värre!

Usch, jag har gått och blivit lite deppig känner jag. Jag vet inte riktigt varför, men antagligen beror det på en väldigt massa olika saker, i kombination liksom. Det kan vara att det snart är midsommar och det är dåligt väder, att det är midsommar och att det nu bara blir mörkare, att det är midsommar och vi inte har någonting planerat, att sommaren snart är slut (nåja... :-), att alla säger upp sig på mitt jobb så jag snart är ensam kvar (jag har nog glömt att nämna att vi som jobbar med det jag jobbar med kommer ändå att bli uppsagda om typ två år så att folk lämnar ett sjunkande skepp är ju inte så konstigt. Bara det faktum att man är mer eller mindre varslad är ju deppigt), att min kropp inte vill fungera som den ska...

Nä, jag får allt ta och rycka upp mig! Skärpning!