Börja jobba

Tyckte det var dags att skriva något här efter ett alltför långt uppehåll. Jag har varit fullt upptagen med semester :-) Vill ni veta vad jag gjort under semestern kan ni kolla in min älsklings blogg. Vi har typ gjort samma saker kan man säga :-)

I måndags var det dags att gå till jobbet efter fyra veckors härlig semester! I söndags hade jag faktiskt inte så mycket ångest som man skulle kunna tro för jag hade min vana trogen tagit ut det mesta av ångesten några dagar i förväg. Jag tänkte istället att det ändå skulle bli rätt så, kul är kanske att ta i, men ändå helt OK att gå till jobbet igen. Men så på söndag kväll fick jag plötsligt otrolig huvudvärk. Jag som i princip aldrig har huvudvärk och om jag har det beror det oftast på att jag druckit för dåligt. Så, jag satte igång att dricka vatten men det blev inte bättre för det. Gick sedan och la mig och vaknade upp några timmar senare med om möjligt ännu värre huvudvärk, kände mig feberfrossig och lätt illamående. Jag kunde givetvis inte somna om och illamåendet blev bara värre tills jag till slut kräktes. Efter det kände jag mig lite bättre, men huvudvärken var lika illa. Men jag somnade till slut...

Mattias tror att jag hade sån jobbångest att jag framkallade detta :-)

Nu är det onsdag och jag är mycket bättre, men jag känner fortfarande av huvudvärken. Nu har jag mest ont bakom ena ögat när jag hastigt flyttar blicken åt sidan eller uppåt, men det kan jag ju i och för sig låta bli att göra :-) Men ändå känns inte detta helt normalt. Undrar vad det är jag har fått? Har i alla fall bestämt mig för att höra med vårdcentralen om det är något jag borde kolla upp. Jag har också bestämt mig för att gå till jobbet imorgon, även om jag inte åker till Stockholm, som jag hade tänkt. Jag får bli kvar i Karlstad helt enkelt.

Jag är bäst!

Äntligen! Det är inte ofta jag vinner tävlingar som har med någon typ av prestation att göra, men nu har det alltså hänt! :-) Jag har vunnit i minigolf (eller bangolf som de riktigt inbitna säger). Det var jag och fyra tjejer på jobbet som bestämde oss för att åka iväg till Skoghall och spela minigolf för att fira att vi snart börjar vår semester. Några cyklade, dvs jag och J (det tycker jag var lite halvhurtigt i alla fall, det blir ju i alla fall 1,5 mil fram och tillbaka) och några åkte bil. Halvvägs ut till Skoghall åt vi baguetter som vi köpt med oss, för man kan ju inte spela minigolf på tom mage. När vi sedan kom fram till minigolfen så var tyvärr betongbanan stängd på grund av tävling, så det fick bli filtbanan. Det tog sin lilla tid att gå runt de 18 hålen, men som sagt, jag vann! (kan inte sägas nog många gånger :-) och jag tycker det blev en hyfsat bra poäng jag fick också. Jag gick runt på 50 slag. J kom tvåa, bara två slag efter så det var rätt jämnt i toppen.

Jag har kort sagt haft en himla bra dag!

Sånt man inte pratar om

Jag slutade med p-pillrena och hoppades att det skulle räcka. Men när jag förstod att inte det skulle räcka slutade jag i princip att dricka alkohol, gick ner några kilon, åt bara nyttig mat och som att inte det räckte så slutade jag gå på A-brunnar. För det betyder väl otur?! Goda gärningar gör nog susen?! Allt man gör får man väl tillbaka? Men det hjälpte inte heller. Tänk om det finns nån högre makt som ser allt vad jag gör och bestämmer sig för att jag är ond och ska bestraffas med livslång barnlöshet?
Så kom jag på att jag kan ju sluta tänka på att vilja bli gravid (för testat att bara tänka på det hade jag redan gjort), så blir det nog som vi vill. Men istället tänkte jag hela dagarna på att inte tänka på att bli gravid, som att det skulle hjälpa? Jag har testat att sluta räkna dagar. Fast ändå räknar jag. Jag vet naturligtvis precis när det är dags för både ägglossning och mens men tror ändå att det ska hjälpa. Fast det gör det såklart inte. Allt finns ju i huvudet ändå, varenda dag räknas. Jag har varit på semestrar. Blir man inte gravid då? Jag har för mig någon sagt att man ska åka bort och bara slappna av och tänka på annat så funkar det. Men jag har aldrig tänkt så mkt på att bli gravid som då. Tänk inte, tänk inte, tänk inte…
Stundtals har jag slutat leva, slutat glädjas. Men...det är ju trots allt roligare att vara glad :-)

I höst inleder vi vårt första provrörsförsök, efter att andra medicinska behandlingar och ovan nämnda tips och trix inte fungerat. Det känns mest skräckfyllt. Efter alla alternativa behandlingar vi gått igenom blir ju det här liksom 'sista anhalten', men naturligtvis vill jag ju inte sluta hoppas.

Sånt här pratar man inte om, varför är det så?

Jag har dock för länge sedan bestämt mig för att berätta, för vissa i alla fall. Sen behöver givetvis ingen annan mer än vi (och läkarna) hålla stenkoll på mina ägglossningar etc, för det gör vi så bra själva.

Deppigt värre!

Usch, jag har gått och blivit lite deppig känner jag. Jag vet inte riktigt varför, men antagligen beror det på en väldigt massa olika saker, i kombination liksom. Det kan vara att det snart är midsommar och det är dåligt väder, att det är midsommar och att det nu bara blir mörkare, att det är midsommar och vi inte har någonting planerat, att sommaren snart är slut (nåja... :-), att alla säger upp sig på mitt jobb så jag snart är ensam kvar (jag har nog glömt att nämna att vi som jobbar med det jag jobbar med kommer ändå att bli uppsagda om typ två år så att folk lämnar ett sjunkande skepp är ju inte så konstigt. Bara det faktum att man är mer eller mindre varslad är ju deppigt), att min kropp inte vill fungera som den ska...

Nä, jag får allt ta och rycka upp mig! Skärpning!

Födelsedag!

Nu har jag varit 31 år i snart en hel dag och ålderskrämporna börjar på allvar ge sig till känna. Imorse när jag skulle gå till jobbet fick jag helt plötsligt som någon slags kramp i foten och den återkom lite då och då under hela dagen. Otroligt enerverande! Måste vara ledbesvär eller något sånt.

Om någon, som var med på mitt hejdundrande kalas i lördags, mot förmodan skulle vara inne och läsa min lilla blogg, vill jag ta tillfället i akt att tacka så hemskt mycket för uppvaktningen! Jag hade otroligt roligt! Tack tack!

Jag tror det var fler än jag som hade roligt, för festen tog inte slut förrän fyra på morgonen... Men nu blir det nog inte fest hos oss på ett tag - våra grannar måste få en chans att återhämta sig först.


Dagens solstråle: Ellen! Med henne omkring sig kan man inte vara ledsen!
Dagens regnmoln: Typiskt att man måste jobba på sin födelsedag! Jag tycker att alla som fyller år borde få vara lediga! :-)

Måndag igen

Jaha, så har ytterligare några veckor gått och det har blivit måndag igen. Veckan består egentligen bara av två dagar; måndag och fredag. Den här veckan är det ju kort vecka så att det är måndag känns för en gångs skull faktiskt helt OK. Tyvärr blir jag nog tyvärr tvungen att jobba på fredag fast jag hade tänkt att vara "långledig". Vi har ofantligt mycket att göra på jobbet just nu och alla känner sig helt uppstressade, så även jag. Jag har ju mer eller mindre själv valt att jobba deltid på två ställen (sen var det inte jag som tyckte att 50/50 var en bra idé, utan det var mina chefer), så jag får nog skylla mig själv att jag tycker det känns frustrerande att inte riktigt hinna "klart"med något av jobben på respektive ställe. Bra är i alla fall att jag faktiskt börjar komma in mitt nya jobb mer och mer nu och det känns roligare och roligare och kollegerna känns trevligare och trevligare också!

Snart fyller jag år också! Det är egentligen inget alls att fira, men lite kul att få presenter är det ju fortfarande :-). Denna gång blir jag 31. Jag känner mig riktigt gammal faktiskt. Hade nog tänkt att jag skulle ha hus och ett eller kanske till och med två barn vid det här laget men livet blir inte alltid som man tänkt sig...

Veckan som gått

Jag jobbade i Stockholm på mitt nya jobb hela förra veckan. Det skrämmer mig lite grann att jag inte trivs än. Ingen har liksom tid med mig, det är nästan som att jag inte finns. Jag hoppas att det blir bättre så småningom. I mitten på veckan hittade jag dock en "bundsförvant" - en tjej som också är rätt ny och som berättade att det var precis likadant när hon började. Det kändes bra att ha någon att prata med, men sen så kom jag på att nog inte gillar henne - heller. Inte bra. I torsdags och fredags gick jag en kurs "Test i praktiken - acceptanstester". Den var faktiskt riktigt intressant, men jag insåg snabbt att på den avdelning jag jobbar, jobbar man inte efter den modellen som lärdes ut i alla fall, men jag kan kanske tala om för dem hur det egentligen ska gå till :-).

Igår var jag med om något som aldrig hänt mig förut. Jag skulle hämta ut läkemedel på apoteket (ja, det är alltså inte det som jag aldrig varit med om, utan det som följer :-) - läkemedel som jag ätit och fått utskrivet i några månaders tid nu. När jag hade stått vid disken ett tag och bara väntade på att farmaceuten skulle hämta den så frågar hon helt plötsligt: "Har du haft den här doseringen tidigare?" "Jajamen. Jag vet att det är maxdosen, men det är ju samma dos som jag hade förra gången" svarar jag då. Jag ser hur hon noterar det jag sagt i något program på datorn och så dröjer det ytterligare en stund. Sedan går hon och frågar en kollega något, som jag inte hör. Till slut får jag min medicin, men jag får däremot inte tillbaka receptet som jag har två uttag kvar på! Hon talar om att hon ska ringa min läkare och höra lite och att hon skickar receptet hem till mig när hon pratat med honom! Mitt svar blir bara "men jag tror faktiskt att han vet vad han gör"...Hon svarar att "det gör han säkert, men jag vill ändå höra". Efteråt har jag ju börjat fundera på vad det kan finnas för anledning till att hon ifrågasätter läkaren...? Jag kan väl kanske för tydlighetens skull tala om att det INTE är någon form av knark eller så jag fått utskrivet. I patient-FASS har jag inte sett att det skulle vara någon direkt farlig medicin heller...Jag ska nog ta och fråga min läkare vad det kan ha funnits för skäl till ifrågasättandet.